Ber så mycket om ursäkt för min frånvaro här på bloggen men ärligt talat så har jag inte haft ett skit att berätta för er. I torsdags blev jag jättejätteförkyld och fick vara hemma från jobbet på fredagen. Resten dagar har sett lika dana ut: har jag inte jobbat så har jag legat hemma i min säng och spelat sims för att försöka bli frisk någon jävla gång. Inte så intressant för er och läsa direkt. Idag, tisdag, är jag fortfarande jätteförkyld men på väg mot det bättre.

Valborg idag också.

Idag ska vi fira in våren. Hade tyvärr varken lusten eller pengarna till att fira in våren ikväll med mina tjejer idag på Smögen. Får prioritera min förkylning och min plånbok ikväll helt enkelt. Men inte är väl jag bitter. Jag ska krypa ner och spela sims, hela kvällen! Imorgon ska jag jobba och tjäna pengar innan min älskling kommer. Alltså hör på mig!!!! Hur gammal var jag nu igen? 45? Jag behöver något som skakar om mig. Jag behöver Magaluf och sjuka fyllor, bara 21 dagar kvar!!!

 

 

Många har frågat mig, angående min resa till australien, hur det kommer gå för mig och min pojkvän. Kommer vi göra slut? Kommer vi fixa att vara ifrån varandra i ett halvår? Ganska stora och tuffa frågor att handskas med. När det här kom på tal i januari var det inga glada miner från min pojkvän kan jag ju säga. Kort och gott så fick han lite av panik. Även om han inte sa det rakt ut till mig så kände jag det. Jag såg det i hans ögon och märkte att han inte kände sig bekväm i att jag skulle flyga till andra sidan jorden själv. Vilket jag absolut kan förstå, hade det varit tvärtom hade jag nog reagerat lika dant i början. Sen att det är inte många av mina kompisar som är särskilt positiva är också konstigt tycker jag. Det är ingen som är speciellt övertygad när jag säger hur jag tror på att vi kommer hålla ihop.

 

Men vad ska man göra när man är två och den ena har drömmar som, tyvärr, inte inkluderar den andra? Jag har i flera år drömt om att resa ensam efter studenten. Jag har drömt om att utmana mig själv och verkligen lära mig vad livet handlar om. Det har aldrig varit tanken att någon ska få följa med på mina resor just på grund av den anledningen att jag inte vill kunna ha någon att skydda mig bakom när allt skiter sig. Jag vill lära känna mig själv, utifrån och in. Jag kan så mycket mer än vad jag tror och nu, under dessa sex månader, kommer allt sättas på spel. Jag har äntligen hittat vad jag vill göra och tror stenhårt på det här. Åker jag inte så kommer jag ångra det i resten av mitt liv, det är jag säker på.

 

Som tur är så har min pojkvän äntligen börjat acceptera, förstå och stötta. Han har förstått att hur mycket jag än älskar honom så kan inte han få sätta stopp för mina drömmar. Och det är därför jag tror att vi kommer hålla ihop. Det kommer vara jobbigt, det kommer vara tufft och det kommer vara outhärdligt vissa dagar men vi kommer fixa det. Och om det visar sig att vi inte håller ihop så måste jag tro att han inte är rätt för mig (vilket det känns som om han är).

 

Jag känner mig så känslokall. Att alla tror att jag kan säga det här och har sagt från dag ett utan att känna något. Att jag så enkelt kan åka ifrån Mathias, min familj och mina vänner. Sanningen är att det är inte enkelt. Det är fruktansvärt jobbigt och det vrider i magen så fort jag tänker på det. Men jag har helt enkelt bestämt mig och då måste jag också göra det. Jag vet att det kommer vara den bästa upplevelsen i mitt liv och det är det som drar i mig just nu. Allt kommer vara så värt det i slutändan, det tvivlar jag inte en sekund på.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sen måste jag säga att det känns galet egentligen att prata såhär om någon nu, i den här tidiga åldern, men vad ska man göra när det känns så bra? Jag tänker inte chansa iallafall.

 

"Det här är var vi gör. Det här är vad vi står för. Det här är vad vi är"

En kille från min hemtrakt, två år yngre än mig, fick förra sommaren beskedet om att han hade cancer i sitt knä och jag kan inte ens tänka mig vilken otrolig tung och fruktansvärd resa han har varit med om. Han verkar som tur är ha haft många fina och stöttande människor runt sig och nyligen skrev han på facebook att han hade fem behandlingar kvar! Så det verkar ju som om han är påväg tillbaka och det är otroligt roligt att höra! Jag har ett armband från Ung Cancer för att stödja deras fantastiska arbete för unga cancerdrabbade. Det kostar ynka 100:- så det tycker jag alla borde kunna bidra med!

 

 

Bjuder på lite skön kvällsmusik från en relativt ny artist från Sverige, Kim Cesarion ! Första gången jag hörde den här visste jag inte vad jag tyckte, men nu efter att ha nötat den några gånger älskar jag den. Hans röst är ju helt magisk. Så tryck på play och njuuuut. Och om ni inte gillar den, lyssna igen! (Låten finns även på Spotify, HÄR)

Jag erkänner! Jag blev grundlurad på självaste 1 april. Det var längesen jag blev så lurad och självklart blev jag lurad av min bästa kompis Fannie (som numera bor i Norrköping då hon går gymnasiet där) vars mening med livet är att lura människor på 1 april. Jag har alltid varit den första hon lurat varje år när vi gått till bussen tillsammans med "du har lite tandkräm på läppen". Och varje gång jag kollar om jag har någon tandkräm på läppen har hon skrattat ihjäl sig och skrikit "april april". Ja, det är Fannie i ett nötskal.

 

Men så var det ju första april igår och när hon ringde och sa att hon var hemma tänkte inte jag alls på vilken dag det var. Hon ville att jag skulle komma upp när jag slutat jobba och det brukar jag alltid göra när hon är hemma så jag traskade upp och började plinga på dörren. Trots att det var låst och att persiennerna var nerdragna så fattade jag ändå inte att jag blivit lurad, jag stod alltså där i drygt fem minuter och bara väntade på att någon skulle öppna. Det var först när jag ringde och bad henne att öppna som jag fick världens flabb i örat på mig som jag fattade. "Helvete...."