Många har frågat mig, angående min resa till australien, hur det kommer gå för mig och min pojkvän. Kommer vi göra slut? Kommer vi fixa att vara ifrån varandra i ett halvår? Ganska stora och tuffa frågor att handskas med. När det här kom på tal i januari var det inga glada miner från min pojkvän kan jag ju säga. Kort och gott så fick han lite av panik. Även om han inte sa det rakt ut till mig så kände jag det. Jag såg det i hans ögon och märkte att han inte kände sig bekväm i att jag skulle flyga till andra sidan jorden själv. Vilket jag absolut kan förstå, hade det varit tvärtom hade jag nog reagerat lika dant i början. Sen att det är inte många av mina kompisar som är särskilt positiva är också konstigt tycker jag. Det är ingen som är speciellt övertygad när jag säger hur jag tror på att vi kommer hålla ihop.

 

Men vad ska man göra när man är två och den ena har drömmar som, tyvärr, inte inkluderar den andra? Jag har i flera år drömt om att resa ensam efter studenten. Jag har drömt om att utmana mig själv och verkligen lära mig vad livet handlar om. Det har aldrig varit tanken att någon ska få följa med på mina resor just på grund av den anledningen att jag inte vill kunna ha någon att skydda mig bakom när allt skiter sig. Jag vill lära känna mig själv, utifrån och in. Jag kan så mycket mer än vad jag tror och nu, under dessa sex månader, kommer allt sättas på spel. Jag har äntligen hittat vad jag vill göra och tror stenhårt på det här. Åker jag inte så kommer jag ångra det i resten av mitt liv, det är jag säker på.

 

Som tur är så har min pojkvän äntligen börjat acceptera, förstå och stötta. Han har förstått att hur mycket jag än älskar honom så kan inte han få sätta stopp för mina drömmar. Och det är därför jag tror att vi kommer hålla ihop. Det kommer vara jobbigt, det kommer vara tufft och det kommer vara outhärdligt vissa dagar men vi kommer fixa det. Och om det visar sig att vi inte håller ihop så måste jag tro att han inte är rätt för mig (vilket det känns som om han är).

 

Jag känner mig så känslokall. Att alla tror att jag kan säga det här och har sagt från dag ett utan att känna något. Att jag så enkelt kan åka ifrån Mathias, min familj och mina vänner. Sanningen är att det är inte enkelt. Det är fruktansvärt jobbigt och det vrider i magen så fort jag tänker på det. Men jag har helt enkelt bestämt mig och då måste jag också göra det. Jag vet att det kommer vara den bästa upplevelsen i mitt liv och det är det som drar i mig just nu. Allt kommer vara så värt det i slutändan, det tvivlar jag inte en sekund på.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sen måste jag säga att det känns galet egentligen att prata såhär om någon nu, i den här tidiga åldern, men vad ska man göra när det känns så bra? Jag tänker inte chansa iallafall.