Igår tog jag fram några gamla bilder ur arkivet och börja leka lite med photoshop! Gud vad roligt det var och ett plus är också att jag blev riktigt nöjd med dessa två. Blir så mycket mer känsla och liv i bilderna som jag tröttnat  lite på. Mer självportättfotograferingar får planeras in nu när vi går mot ljusare tider! 

 

 

Såhär såg jag ut på nyårsafton. En enkel topp och under hade jag en glitterkjol. Festligt och enkelt! Kvällen började tillsammans med mina finaste tjejer hos Louise där vi skulle käka middag. Jag stod för varmrätten som blev laxplanka, det blev faktiskt riktigt gott! Hela middagen var en riktig tiopoängare. Dock fick Fannie ett 2 cm långt fiskben i halsen som slutade med att hon fick åka in till sjukan för att få ut det! Haha, ett riktigt äventyr på självaste nyårsafton. Själv drog jag efter middagen vidare med bilen in till Uddevalla för att få fira tolvslaget med min älskling. Jag ville helt enkelt få med båda delarna! Jag ville fira in det nya året med mina vänner och min pojkvän och då fick det bli såhär, vilket jag inte hade något emot. Gillar egentligen inte nyår så det var skönt och vara nykter!

 

Har stora förväntningar på 2013. Som jag nämnt hundra gånger är det bara fem månader kvar (exakt på lördag) tills jag står där och skriker av lycka som student! Därefter väntar en underbar sommar på världens bästa västkust. Efter sommaren är det dags att släppa taget om all trygghet och stå på egna ben. Jag har bestämt mig nu att jag VILL till Australien och att jag SKA till Australien! Så, i stora drag, kommer mitt år att se ut och det kunde inte sett bättre ut.

 

Dagarna flätas samman. Alltid samma visa. Måndag idag, helt plötsligt fredag, helgen tar slut alldeles för fort och sedan börjar det om. Jag kan åtminstonde glädja mig med att nästa måndag är början på en helt FANTASTISK vecka som jag har sett fram emot så länge. Norrköping och hälsa på bästa vännen en sväng innan jag drar till varmare breddgrader! Närmare bestämt Portugal! Ska bli så underbart med lite solkyssta kinder, frihet, ett fotogeniskt landskap och korta jeansshorts.

Jag lärde mig en hel del i början av detta året om vad som är värt att prioritera. Prioritering nummer ett var att beblanda mig med människor som gör mig lycklig. Prioritering nummer två var att strunta fullständigt i vad andra tyckte och tänkte om mina val och hur jag hanterar olika situationer. Prioritering nummer tre var att jag inte ska planera mitt liv i detalj utan endast i stora drag och sätta upp mål. Det var det och det har hjälpt mig en hel del att klättra mig sakta uppåt. Uppåt på lyckobarometern. Jag har inte långt kvar nu. Jag har människor runt mig som lyfter upp mig istället för att sänka mig. Speciellt en person som ser mig som ingen annan ser mig. Att få se mig själv utifrån hans ögon gör mig så mycket starkare med mig själv. Det han har åstadkommit är svårt att sätta ord på, men jag är den människan evigt tacksam. Tacksam för att han har lärt mig att det som andra människor tycker och tänker om mig inte är något som helst viktigt längre. Att lyssna på dem skulle fått mig att krympa och rätta mig efter dem. Jag tänker inte göra det. Genom att vara med människor jag älskar och sopa andras åsikter under mattan kan jag leva mitt liv utan spelregler.

 

Det är viktigt det där med självkänsla. Jag vet inte exakt hur många gånger jag nämnt det här ämnet förr men jag tycker och har alltid tyckt att ämnet är värt att tas upp. Flera gånger. Att veta att man duger. Att inte sätta för höga krav på sig själv. Att kunna unna sig en komplimang eller två. Vetskapen om att det inte finns någon annan människa som du och kommer aldrig finnas heller. Allt det här ser jag som viktigt för en enskild individs psykiska överlevnad. Vi behöver inte ha bråttom med att hitta oss själva på pricken, idag eller nästa vecka, för det krävs en hel del erfarenhet för att finna. Jag trodde jag hade en ganska klar bild om vem jag var efter tre år i högstadiet men insett att min utveckling inte är klar än. Inte på långa vägar rättare sagt. Jag har en hel del kvar och göra innan jag kan sätta ord på vem jag är. Jag är inte ens arton år än. Men utifrån de sjutton och ett halvt år jag levt så kan jag säga att jag är bra bit på vägen och jag älskar mig själv. Jag gör faktiskt det. Jag älskar den jag är och idag blivit. Mina misstag och gårdagen är inte relevant när jag ser på mig själv som helhet. Jag ska åstadkomma något stort här i livet. Något som låter mig själv vara nöjd med mitt liv om sextio år från nu. Vad det är kommer jag att lista ut med tiden.

 

 

Som jag nämnde i förra inlägget så avslutade jag med hur lycklig jag var. Hur detta året skulle bli det bästa i mitt liv hittills. Året började väldigt lovande och har fortsatt i den takten. Jag har så mycket att se fram emot nu månaderna som följer. Jag har så lite och klaga på att jag nästan börjar fundera på vad som är fel. Något man ofta gör. Man tillåter sig själv inte och vara lycklig för att man är rädd för att då kan det bara kan gå sämre. Men allt kan bara bli bättre. Det finns inget slut på lyckobarometern. Det gäller bara att aldrig sluta klättra. Eller om du mot förmodan tappar, att klamra sig fast igen och komma tillbaka till varje pris.