Dagen med stort D är kommen. Studenten 2013. Min studentdag! Jag har längtat efter den här dagen i så många år nu att jag nästan tappat hoppet om att den faktiskt skulle komma. Men nu, nu står vi här med den framför oss. Magen vrider sig samtidigt som jag knappt kan sitta still av exaltering. Det är en dag med så mycket blandade känslor trots att vi utåt bara kommer visa lycka, skratt och glada tjut. Hur vet man om man är redo eller inte? Vem säger att tre år räcker för att jag ska känna mig redo för att lämna vår trygghet i SP10B och Agnebergsgymnasiet? Jag vet inte, men just nu är jag kluven. Det enda jag vet säkert idag är att imorgon kommer jag ha den bästa dagen i hela mitt liv. Jag kommer att njuta fullt ut, skrika ut allt jag känner och inte ge efter för en sekund!

 

Alla var så glada samtidigt som det var en nervositet i rummet som man nästan kunde ta på. Vi är alla pirriga och förväntansfulla. Vi alla känner en stor sorg att behöva lämna våran fantastiska och underbara klassföreståndare som gjort våra två år, som klass, till något extra! Vi är alla rädda inför framtiden. Vi undrar alla redan när våran nästa reunion kommer att ske. Vi har skapat så många fina minnen tillsammans och jag beundrar alla så mycket. Jag älskar mina klasskamrater och vad vi har åstadkommit tillsammans.

 

I söndags spenderade vi kvällen på Skeppsviken och i måndags var det landbadet. En tradition i Uddevalla som görs varje år för studenterna dagarna innan studenten. Vi kunde inte fått bättre väder, två riktiga sommarkvällar som var helt underbara. Det var många studenter och alla var så jävla glada, vilket smittade av sig så otroligt mycket. Idag sitter man bara hemma och försöker ta in allt. Så svårt att greppa.

 

Nu, mina kära vänner, ska jag sluta tjata. När detta studentkaos är över och vi återgår till rutiner så kommer jag visa er så mycket bilder från den här fantastiska tiden jag haft nu. Klockan 14:00 imorgon springer jag ut och sjunger att jag har tagit studenten och det ska bli så jävla roligt! Hoppas ni tänker på mig så hörs vi igen om några dagar. Puss!

 

Många har frågat mig, angående min resa till australien, hur det kommer gå för mig och min pojkvän. Kommer vi göra slut? Kommer vi fixa att vara ifrån varandra i ett halvår? Ganska stora och tuffa frågor att handskas med. När det här kom på tal i januari var det inga glada miner från min pojkvän kan jag ju säga. Kort och gott så fick han lite av panik. Även om han inte sa det rakt ut till mig så kände jag det. Jag såg det i hans ögon och märkte att han inte kände sig bekväm i att jag skulle flyga till andra sidan jorden själv. Vilket jag absolut kan förstå, hade det varit tvärtom hade jag nog reagerat lika dant i början. Sen att det är inte många av mina kompisar som är särskilt positiva är också konstigt tycker jag. Det är ingen som är speciellt övertygad när jag säger hur jag tror på att vi kommer hålla ihop.

 

Men vad ska man göra när man är två och den ena har drömmar som, tyvärr, inte inkluderar den andra? Jag har i flera år drömt om att resa ensam efter studenten. Jag har drömt om att utmana mig själv och verkligen lära mig vad livet handlar om. Det har aldrig varit tanken att någon ska få följa med på mina resor just på grund av den anledningen att jag inte vill kunna ha någon att skydda mig bakom när allt skiter sig. Jag vill lära känna mig själv, utifrån och in. Jag kan så mycket mer än vad jag tror och nu, under dessa sex månader, kommer allt sättas på spel. Jag har äntligen hittat vad jag vill göra och tror stenhårt på det här. Åker jag inte så kommer jag ångra det i resten av mitt liv, det är jag säker på.

 

Som tur är så har min pojkvän äntligen börjat acceptera, förstå och stötta. Han har förstått att hur mycket jag än älskar honom så kan inte han få sätta stopp för mina drömmar. Och det är därför jag tror att vi kommer hålla ihop. Det kommer vara jobbigt, det kommer vara tufft och det kommer vara outhärdligt vissa dagar men vi kommer fixa det. Och om det visar sig att vi inte håller ihop så måste jag tro att han inte är rätt för mig (vilket det känns som om han är).

 

Jag känner mig så känslokall. Att alla tror att jag kan säga det här och har sagt från dag ett utan att känna något. Att jag så enkelt kan åka ifrån Mathias, min familj och mina vänner. Sanningen är att det är inte enkelt. Det är fruktansvärt jobbigt och det vrider i magen så fort jag tänker på det. Men jag har helt enkelt bestämt mig och då måste jag också göra det. Jag vet att det kommer vara den bästa upplevelsen i mitt liv och det är det som drar i mig just nu. Allt kommer vara så värt det i slutändan, det tvivlar jag inte en sekund på.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sen måste jag säga att det känns galet egentligen att prata såhär om någon nu, i den här tidiga åldern, men vad ska man göra när det känns så bra? Jag tänker inte chansa iallafall.

En person på facebook hade publicerat en video från nyhetsmorgon. Tilde och Peter interljuvar skribenten Rebecca Weidmo Uvell som skrev på Aftonbladets debattsidor om "Träningshetsen". Rebecca sitter där och säger att träning har blivit en fixering och en hets för många. Hon tycker helt enkelt det har ballat ur. Hon pratar om hur arbetsgivare gått överstyr när dom klättrar på kickoffen eller erbjuder gymkort till sina arbetare. Träning, tycker hon, ska vara privat. Absolut, det finns ingen annan än du som kan bestämma om du ska träna eller inte men andra kan fortfarande motivera dig. Att visa, som i detta fall, som arbetsgivare att man värnar om sina arbetare och vill att de ska må bra genom att göra aktiviteter och erbjuda ett spinningpass tycker jag låter helt fantastiskt. Vi vill att andra i vår omgivning ska må bra och leva ett härligt och friskt liv med allt vad det innebär.   

 

14% i sverige, män och kvinnor, mellan 16-84 år lider av fetma. I USA, 2008, led 62% av befolkningen av fetma. Det är helt otroliga siffror och USA är inte värst. Dessa människor dör tidigt på grund av att de är överviktiga. Om du hade kunnat, tio år tidigare, fått en person som lider av övervikt/fetma att börja träna och gå ner i vikt genom att erbjuda hen ett gymkort, hade inte du gjort det då? 

 

Alla behöver träning för att må bra! Det behöver inte, alla gånger, handla om att gå ner i vikt. Det kan handla om att slappna av, tänka på annat och leva sunt. Träning är en av de bästa botemedlen för just stress som många lider av idag. Att träning har blivit en trend tycker jag är den bästa trenden på länge. Kan jag motivera andra att träna och må bra genom att ha en blogg och dela med mig av min träning så skulle jag göra det alla dar i veckan. Träning är bra så länge att man inte går över gränsen. Vad är då att gå över gränsen? Enligt mig är det för att bara dra några exempel när man inte lyssnar på sin kropp och skadar sig eller att sluta äta. Det krävs ett ansvar om man vill träna. Du måste vara påläst om vad som händer med kroppen när du tränar och ta reda på hur man ska äta rätt för att du ska nå resultat eller för att det ska vara hälsosamt. Det krävs ansvar i allt vi gör. Du får inte körkort utan att du klarat ett teoriprov och med den dåliga metaforen tycker jag att livet också fungerar. 

 

Så när du, Rebecca Weidmo Uvell, kommer och sätter dig i nyhetsmorgon och klagar på "träningshets" blir jag så fruktansvärt irriterad. Det är sånna som du som får det att låta "okej" med att komma på ursäkter till att inte gå ut och gå en promenad. Det är sånna som du som får det låta "okej" med att inte träna. Och jag gillar inte sånna som du.

 

 

 

Såhär såg jag ut på nyårsafton. En enkel topp och under hade jag en glitterkjol. Festligt och enkelt! Kvällen började tillsammans med mina finaste tjejer hos Louise där vi skulle käka middag. Jag stod för varmrätten som blev laxplanka, det blev faktiskt riktigt gott! Hela middagen var en riktig tiopoängare. Dock fick Fannie ett 2 cm långt fiskben i halsen som slutade med att hon fick åka in till sjukan för att få ut det! Haha, ett riktigt äventyr på självaste nyårsafton. Själv drog jag efter middagen vidare med bilen in till Uddevalla för att få fira tolvslaget med min älskling. Jag ville helt enkelt få med båda delarna! Jag ville fira in det nya året med mina vänner och min pojkvän och då fick det bli såhär, vilket jag inte hade något emot. Gillar egentligen inte nyår så det var skönt och vara nykter!

 

Har stora förväntningar på 2013. Som jag nämnt hundra gånger är det bara fem månader kvar (exakt på lördag) tills jag står där och skriker av lycka som student! Därefter väntar en underbar sommar på världens bästa västkust. Efter sommaren är det dags att släppa taget om all trygghet och stå på egna ben. Jag har bestämt mig nu att jag VILL till Australien och att jag SKA till Australien! Så, i stora drag, kommer mitt år att se ut och det kunde inte sett bättre ut.

Jag lärde mig en hel del i början av detta året om vad som är värt att prioritera. Prioritering nummer ett var att beblanda mig med människor som gör mig lycklig. Prioritering nummer två var att strunta fullständigt i vad andra tyckte och tänkte om mina val och hur jag hanterar olika situationer. Prioritering nummer tre var att jag inte ska planera mitt liv i detalj utan endast i stora drag och sätta upp mål. Det var det och det har hjälpt mig en hel del att klättra mig sakta uppåt. Uppåt på lyckobarometern. Jag har inte långt kvar nu. Jag har människor runt mig som lyfter upp mig istället för att sänka mig. Speciellt en person som ser mig som ingen annan ser mig. Att få se mig själv utifrån hans ögon gör mig så mycket starkare med mig själv. Det han har åstadkommit är svårt att sätta ord på, men jag är den människan evigt tacksam. Tacksam för att han har lärt mig att det som andra människor tycker och tänker om mig inte är något som helst viktigt längre. Att lyssna på dem skulle fått mig att krympa och rätta mig efter dem. Jag tänker inte göra det. Genom att vara med människor jag älskar och sopa andras åsikter under mattan kan jag leva mitt liv utan spelregler.

 

Det är viktigt det där med självkänsla. Jag vet inte exakt hur många gånger jag nämnt det här ämnet förr men jag tycker och har alltid tyckt att ämnet är värt att tas upp. Flera gånger. Att veta att man duger. Att inte sätta för höga krav på sig själv. Att kunna unna sig en komplimang eller två. Vetskapen om att det inte finns någon annan människa som du och kommer aldrig finnas heller. Allt det här ser jag som viktigt för en enskild individs psykiska överlevnad. Vi behöver inte ha bråttom med att hitta oss själva på pricken, idag eller nästa vecka, för det krävs en hel del erfarenhet för att finna. Jag trodde jag hade en ganska klar bild om vem jag var efter tre år i högstadiet men insett att min utveckling inte är klar än. Inte på långa vägar rättare sagt. Jag har en hel del kvar och göra innan jag kan sätta ord på vem jag är. Jag är inte ens arton år än. Men utifrån de sjutton och ett halvt år jag levt så kan jag säga att jag är bra bit på vägen och jag älskar mig själv. Jag gör faktiskt det. Jag älskar den jag är och idag blivit. Mina misstag och gårdagen är inte relevant när jag ser på mig själv som helhet. Jag ska åstadkomma något stort här i livet. Något som låter mig själv vara nöjd med mitt liv om sextio år från nu. Vad det är kommer jag att lista ut med tiden.

 

 

Som jag nämnde i förra inlägget så avslutade jag med hur lycklig jag var. Hur detta året skulle bli det bästa i mitt liv hittills. Året började väldigt lovande och har fortsatt i den takten. Jag har så mycket att se fram emot nu månaderna som följer. Jag har så lite och klaga på att jag nästan börjar fundera på vad som är fel. Något man ofta gör. Man tillåter sig själv inte och vara lycklig för att man är rädd för att då kan det bara kan gå sämre. Men allt kan bara bli bättre. Det finns inget slut på lyckobarometern. Det gäller bara att aldrig sluta klättra. Eller om du mot förmodan tappar, att klamra sig fast igen och komma tillbaka till varje pris.